- Julia Larsson -

Det där nattåget från Madrid tog oss inte riktigt dit vi ville, vi hade nämligen satt sikte på Portugal men det var lite krångel med fulla tåg och sådär så vi åkte till O Porrino och där tänkte vi att vi skulle byta tåg och det sa de i Madrid att det skulle gå fint. Dock kom vi dit ganska ordentligt tidigt. Vi satt och åt torra mackor med mjukost på perrongen och såg på medans solen gick upp och en tupp lite längre bort skrek allt han kunde för att väcka stan.


Rätt vad det var kom det in ett tåg på stationen som vi tänkte säkert åkte åt rätt håll, så vi hoppade på och efter en stunds konfererande kom vi fram till att vi hade hamnat på alldeles rätt tåg och inget behövde vi betala heller! Det tåget tog oss en bit in i Portugal, närmare bestämt till Porto. En liten, men mysig stad. Där fanns det dock inte så mycket att göra, det var söndag och mycket var stängt. Husen var väldigt charmiga och maten i mataffären var extremt billig.


Vi knallade runt och kikade i affärer och sådär och om jag minns rätt så köpte Anna sig ett par flipflops här.


I brist på annat att göra tog vi oss en rejäl fika.


Så här flott bodde vi. Sängarna var stenhårda men vi var granne med tågstationen och ryggsäckarna var så tunga så det var skönt att inte behöva bära dom så långt.



Det var förresten i Porto som folk var mest galna efter vårat blonda hår. Titt som tätt har folk vislat, ropat och gjort miner och till och med bett att få ta foto och en gång var det en man som började pilla Anna i håret, som att vi, bleka och blonda, skulle vara något exotiskt. Här, i Porto, var det en man på minst 75år som stannade, men hakan halvvägs till naveln och glodde ögonen av sig. Sen mumlade han någonting som inte lät så trevligt på sitt språk. Anna och jag knallade på i ganska rask takt.