- Julia Larsson -

Välkomna till Koh Lipe! Den finaste platsen på hela jorden tror jag.
Om det finns ett paradis, då är det den här ön.

Obligatorisk kvälls-bananpankaka-med-nutella! Det fanns bara en väg på Koh Lipe, och det här pannkakshaket låg i "våran" ände utav den. Det var egentligen bara en bred sandväg, men de andra vägarna var å andra sidan mest bara stigar genom djungeln. Bodde gjorde vi på den största stranden och rummet var en bungalow, fast mer som radhus. Egen uteplats med tillhörande sällskapssjuk katt hade vi.



Första frukosten på ön. Pannkakorna stektes på beställning, och gissa om jag var glad! Jag gick nog både en och två gånger och hämtade fler.. Dessutom fanns det mini-bananer att ha till.

En dag hyrde vi en longtail med chaufför, så himla lyxigt! Sedan tog han oss till ett par platser som vi och killen på turistbyrån bestämt. Som lunch hade vi med oss chips och en stor vattenmelon (som vi delade med gubben som körde såklart). Och det var så fruktansvärt fint att det inte går att beskriva i ord och inte ett enda foto gör det rättvisa och jag sa kanske sjuttioelva gånger att "nu har vi det så himla bra". Hela dagen var alldeles perfekt och vi fick till och med hälsa på dom blyga aporna, som inte var vana vid turister. Och inte en sekund längtade jag hem och inte en enda gång tänkte jag att "det vore bättre om..."




"Våran" strand.

Lokalbefolkningen på Koh Lipe är havssigenare och många av barnen har aldrig varit i en stad, har aldrig sett en bil. En kväll gick vi igenom en utav deras byar och spanade lite, och kära hjärtanes så dom lever. En gemensam plats att tvätta sig på, det stod kanske fyra kvinnor och öste vatten över sig och varandra från en tunna i mitten och husen är knappt värda att kallas hus, det är skjul på höga pålar (för att slippa djur). Å andra sidan så får dom vara i paradiset varendaste dag.




Sista kvällen gick vi till Sunset Beach som var mysigt men inte hade någon ovanligt fin solnedgång. Något som var ovanligt fint var dock barerna på våran strand. De hade lagt ut mattor och kuddar/dynor i sanden, en liten uppochnervänd trälåda till bord och upplyst med bara stearinljus. Så ofattbart mysigt att ligga med en drink i handen och spana ut över havet och solen som sakta gick ner. 


Och det här var vårt sista stopp i Thailand. Visumet gick ut och vi åkte vidare till Malaysia. Men när jag här hemma längtar tillbaka till våran resa, ja då är det det här jag saknar. Havet, allt det vackra, pannkakorna, värmen och så den enorma lyxen att bara vara med Malte hela dagarna och inte göra något annat än vad vi själva vill när vi vill. Jag är etthundra procent säker på att jag kommer åka till den här ön igen.